Om Lotta

Några ord om Lotta Persdotter

Bild Lotta Persdotter
Foto: Tina Lundberg

På dagtid är jag en gift trebarnsmor med villa, trädgård och arbete som tjänsteman i offentlig sektor. Under tidiga morgnar, sena kvällar och delar av helgen blir jag en annan. Då forskar, läser och skriver jag om historiska miljöer, relationer och händelser, med kvinnor i blickfånget.

Varför lever jag då detta dubbelliv? Det enkla svaret är: för att jag är nyfiken! Som barn gick jag och fantiserade på Glimmingehus eller i Eketorps fornborg, kände på de nötta stenarna och undrade vems fötter som hade slitit dessa trappsteg och trösklar. Jag blundade och kände nästan att jag kunde ana dem. Eller på skolavslutningen i Vä kyrka när jag tittade upp i taket i de gamla 1100-tals valven och tankarna vandrade iväg till andra århundradens barn som sett samma målningar som jag. Vad hade de tänkt? Hade de anat att jag långt senare skulle sitta här och fundera på dem? Den fantasin var fascinerande.

Jag vet inte när tanken föddes, men jag har alltid vetat att jag skulle skriva en bok någon gång. För drygt tio år sedan sa jag det till en kollega. Jag minns det exakt. Det var där i den fantasilösa hissen mellan våningsplanen på kontoret som mitt författarliv startade när min kollega sa till mig: ”Men du, då är det nog hög tid att du sätter igång.” Han hade förstås rätt. Det var knuffen jag behövde för att skrivandet skulle ta fart. Nu, fyra manus senare, håller jag i min hand utkastet till ”Magdalena – Yeshuas ljus”, min debutantroman.

Boken är skönlitterär och skriven med stor inspiration från historien. Den är också en kärlekshistoria mellan två mycket välkända personer: Maria Magdalena och Jesus. Men egentligen är de inte välkända alls. Vi vet ju inte vilka de faktiskt var bakom stereotypa bilder i konsten och ord som ekat under stenvalv i århundraden. Det är människorna där bakom som jag har utforskat.

Hur har då mitt författande kunnat få så mycket utrymme, i ett liv fullt av jobb, familj, släkt och åtaganden? Mitt svar är att skrivandet helt enkelt måste få ta plats och min devis är ”lite varje dag”. Att studera historien, att söka källor och lägga pussel med tankeströmningar, platser och personer handlar om att lära känna mänskligheten. Att lära av gångna tider är att förstå vår nutid lite bättre. Historien kan hjälpa till så att vi sansar oss i vår 2000-talshybris och inser att vi kanske inte alls är störst och vet bäst.

Framförallt handlar ändå mitt skrivande om glädjen i att utforska och spänningen i att fylla i och skapa liv i historiska karaktärer. När jag skriver är tiden bara min – inte arbetslivets, familjelivets eller nöjeslivets. Det är helt enkelt mitt skrivliv.