Publicerad Lämna en kommentar

I stället för att resa …

72 / 100

sök dina rötter och lär av din historia!

I sommar lär vi varken kunna resa över riksgränser eller korsa kontinenter, men fara i tiden med hjälp av minnen och fotografier, finns det inget som hindrar oss att göra. Utöver att det är spännande att söka i sitt förflutna, kan det hjälpa oss att bättre uppskatta det vi har idag och att förstå våra egna liv.

Jag skriver just nu på en roman där ett syskonpar forskar i sina rötter. De vill förstå sin situation och kunna påverka sin framtid i linje med familjens historia. Det handlar om Kleopatras tvillingbarn Selene och Helios. De föddes för 2 060 år sedan i ett land långt borta och visst kan det tyckas att deras liv var milsvitt annorlunda från vår tillvaro. Men ändå kan jag se flera likheter med vår egen nutid. Tidsandan var turbulent, människor var på flykt och de här syskonen tvingades växa upp utan sina föräldrar hos främlingar i ett nytt land. Världsläget präglades av maktkamper och politiska oroligheter och döden svävade över människorna både som hot från angripande motståndare och i form av smittor som svepte över kontinenter och blint skördade sina offer, gamla som unga. 

Liksom barnen i min berättelse har också jag börjat blicka tillbaka i mina egna släktled. En kusin till min mor gick bort för en tid sedan och lämnade hela sitt släktarkiv med foton, brev och lagfarter över hus och egendomar till mig, från en svunnen tid. Huset som omskrevs i dokumenten var min mormors fars, det låg i Vä, där jag också hade min barndom, fast då helt ovetande om min släkting Sven Mårtensson och hans liv. Jag hade sett den stora, svarta familjegraven och visste att den hade något med min mormor att göra, det var allt.

Min mormor som ung.
Min mormor som ung.

Men jag har minnen från min barndom av hans yngsta dotter, som gifte sig och levde sitt vuxna liv i sydöstra Blekinge. Det är därifrån jag minns min mormor Hanna, från saftkalas med drömtårta och middagar med kokt gädda och pepparrotssås kring köksbordet. Jag var nio år när hon dog och för mig var hon då en gammal kvinna. Att hitta ett kuvert med åldriga negativ bland arvegodset, och ur dem kunna framkalla en bild på en ung Hanna i sommarklänning, springandes på en grusplan en sommardag, var smått omtumlande. Jag kände igen henne från mina minnesbilder och från andra foton från min barndom och minnena fick nytt liv.

I boxarna jag fick överta fann jag noggrant paketerade bröllopsinbjudningar, dödsannonser, handskrivna brev och foton både från fotoateljéer och från någon lådkamera.
År 1897 gifte sig Elna och Sven, samma Sven vars namn står på familjegraven. De var släkt med varandra på håll och det bestämdes att de skulle få ta hand om gården Bymöllan i Vä under förutsättning att de gifte sig med varandra.

Min mormors föräldrar och bror.
Min mormors föräldrar och bror.

Bilderna från Svens och Elnas bröllop skildrar glädje, och jag hittar ett ateljéfoto på det unga paret och en liten gosse, taget några år senare, men nästa fynd i boxen får hjärtat att snörpa. Det är ett svartkantat brev med en inbjudan till den lille Nils-Martins begravning. Deras första son dog i en ålder av två och ett halvt år i sviterna efter en elak infektion, strax efter att fotot togs.

Mormor med syskon.
Mormor med syskon.

År 1904 föddes min släktings mamma Karin och sedan blev det dags för min mormor Hanna att komma till världen 1907, följd av två yngre bröder med två års mellanrum. Jag hittade också ett foto på dessa fyra syskon och det slår mig hur lik min då 11-åriga mormor är en av mina egna döttrar. Släktdragen lyser uppenbara på den 102 år gamla bilden.

I bildskatten finns också ett kort från Ronneby brunn på tjugotalet, dit barnens mor Elna hade rest för sin hälsas skull. När det sedan blev dags för Hanna att gifta sig 1931 med en elev på lantbruksskolan i Önnestad, bar hon svart klänning, för Elna hade gått bort året innan. Jag minns fotot från min morfars skrivbord och att jag tyckte det var konstigt med en svart brudklänning. Efterforskningar i lysningsregister har visat att Hanna och Hugo gifte sig i Vä kyrka, där också Elna blev begravd 1930. Om detta hade jag inte heller någon som helst aning när jag och min man gifte oss i samma kyrka många decennier senare.

I stället för att resa
Mormors mormor och morfar.

Det allra äldsta foto jag hittat är en förstoring i form av en oval tavla. Det föreställer ett äldre par, med stelnade ansikten fotograferade i svartvitt. Jag tog hand om tavlan när jag hittade den i min släktings förråd vid lägenhetstömningen. Jag skäms lite när jag medger att den främsta anledningen till mitt intresse var att jag tyckte det var en fin gammal ram. När jag sedan började leta i mitt material fann jag samma par på andra foton. De visar sig vara Karna och Hans Nilsson, Elnas föräldrar och alltså min mormors mormor och morfar! Nu hänger tavlan med det inramade porträttet på väggen i vårt matrum.

Insikten jag får av allt detta är att vetskapen om släktingar längre tillbaks än två generationer ofta är förbluffande liten. Hade jag inte haft dessa foton och dokument hade jag fortfarande inte vetat mer än att det fanns en familjegrav i Vä med namnet Sven på. Nu har jag i stället blivit den som förvaltar denna gravplats, tänder ljus i adventstid och pryder med en blomma på sommaren. Det känns rätt och bra att gå dig och skänka dem en tanke, mina alldeles egna förfäder och -mödrar. Jag kan inte låta bli att undra om de någon gång fantiserade om sina barnbarnsbarn …

Men, detta är ju min upplevelse. På vilket sätt skulle den kunna intressera er, läsare av denna krönika? Jo, jag tänker att när vi denna sommar inte kan flyga och fara världen runt i jakt på upplevelser och nya minnen, skulle vi i stället kunna utforska gamla, och dessutom skaffa en bättre förankring i våra liv genom att blicka bakåt. Alla har det inte lika serverat som jag, det förstår jag, men kanske har du i alla fall ett åldrigt fotoalbum eller en skolåda från vinden som du fått av gamla farmor? Damma av lådan eller bläddra i det där albumet och tag reda på vilka dina rötter är. Och är du så lyckligt lottad att du har någon som fortfarande kan berätta om bilderna eller tidningsklippen, så passa för allt i världen på att fråga!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *