Jag vill att du dödar mig!
Gala – om sitt liv med Salvador Dalí
Fotot är hämtat från Gala-Salvador Dalí Foundation, en kulturell organisation med uppdrag att främja, fostra, förklara, skydda och försvara de konstnärliga, kulturella och intellektuella värdena i målarens verk både inom och utanför det spanska territoriet. (Fundació Gala – Salvador Dalí (salvador-dali.org))
Om konstnärsparet och romanen i korthet:
Första gången den ryskfödda Gala Éluard träffade katalanen Salvador Dalí 1929 slog det gnistor om paret – hon var en livserfaren kvinna från de parisiska konstkretsarna och han en hysterisk ung målare på gränsen till nervsammanbrott. Hon lämnade man och barn och lyckades trycka tillbaka hans galenskap och släppa fram en kreatör med geniala kvaliteter som skulle komma att göra namnet Dalí världsberömt. Tillsammans skapade de sann magi i konstvärlden. De gjorde sig kända som surrealismens absoluta frontfigurer och umgicks med både kulturelit och kungligheter. Rikedomarna de samlade växte sig stora medan deras liv färgades av både lyckorus och skandaler, kärlekens glöd och ensamhetens kyla. Salvador Dalí kunde aldrig riktigt leva med sin Gala, men han kunde samtidigt inte heller leva utan henne. Även om de var två, var de på något vis ensamma ändå.
Dyk in i den färgstarka berättelsen om konstnärsparets resa mot berömmelse och blicka in i deras konstnärs-, kändis- och kärleksliv. Lotta Persdotter nyanserar samtidens hårda dom av Gala, tränger igenom ryktenas elakheter och fyller konstnärens porträtt med kött och blod.
KAPITEL 1: Galas sista resa
Port Lligat, Costa Brava, Spanien år 1982
Hennes intensiva blick, som sades kunna genomborra väggar, stirrade nu vidöppet stelnad. Hon låg orörlig i sin säng, vid det stora fönstret som vette ut mot havet och klippudden Cabo de Creus. Det första gryningsljuset hade nått den katalanska kustens klippor och börjat teckna uddens mörkblå konturer. Något rörde sig i rummet. Ett litet stön, orsakat av stela leder i en gammal kropp, hördes när mannen i sängen bredvid satte sig upp på sängkanten. Sen blev det tyst. Det enda som hördes var en enstaka havsvåg som sköljde upp mot stranden utanför och lämnade stenarna blöta i gryningsljuset. Mannen satte fötterna i tofflorna och tog några steg runt bädden fram mot fönstret. Då kastade han en blick på sängen bredvid och ett skrik kom över hans läppar:
– Gala är inte död. Hon kan aldrig dö!
Paret Dalís chaufför Arturo, som drack sitt morgonkaffe i köket en trappa ner, hörde husbondens förtvivlan och kom upprusande till det dunkla sovrummet. Med några kliv var han framme vid mannen som han tjänat i många decennier nu, vars kontur avtecknade sig mot det bleka morgonljuset. Den gamle stod som förstenad likt en av sina egna statyer med ett tyst skri fortfarande hängande kvar i det förvridna ansiktet. Den trofaste Arturo tog sin husbonde om axlarna och fick honom att stelt sätta sig ner på sängkanten. Tårarna föll på chaufförens kinder när han såg sin husmor. I mästarens ansikte lyste en blandning av skräck och något ännu odefinierbart. Utan ord rörde de båda vid hennes hand. Hon var redan kall. Nu väcktes en ny panik i Salvadors ögon.
– Hon får inte dö här. Hennes grav väntar i Púbol.
En febril aktivitet uppstod snart kring den döda. Enligt spansk lag fick ett lik inte röras förrän en läkare hade konstaterat dödsfallet. Gala måste flyttas! En sköterska tillkallades och tillsammans med änklingen började hon klä av kroppen medan Arturo beordrades köra fram Cadillacen. Gala skulle ut på en sista färd i sin bil, de dryga sex milen till sitt slott i Púbol, som hon fått i gåva av sin man.
Händelsekedjan som nu följde var lika surrealistisk som de bästa delarna av Salvador Dalís aktiva konstnärskarriär. Den döda rullades in i en filt och när chauffören kom tillbaka med beskedet att bilen väntade, fick han order om att bära ut sin husmor till bilen. Sköterskan placerade sig där bak och tog emot den provisoriskt inlindade kroppen på det breda sätet. Om de stoppades på vägen, skulle det se ut som att Gala dött i bilen, på väg till sjukhuset. Arturo fattade ratten och den midnattsblå bilen sattes i rörelse uppför de vindlande bergsvägarna från fiskeläget Port Lligat och huset, som varit paret Dalís hem till och från sedan 1930-talet.
Arturo var van vid att styra den breda bilen först upp- och sedan utför på den smala körbanan som hade mejslats ut längs bergsbranterna med bråddjup nedanför. Ändå var det oundvikligt att kroppen dunsade i dörren i de snäva kurvorna över bergets vilda yttre. Strävande mot centripetalkraften försökte sköterskan envist hålla hela kroppen inne under filtens skydd, men sätet var glatt och kroppen omedgörlig. Transporten till Rosasslätten på andra sidan verkade aldrig ta slut. Väl där skulle mer traditionella vägar leda sydväst in i landet till slottet i Púbol.
Under tiden hade Dalí med stöd av sin sekreterare ringt några nödvändiga samtal. Personalen i Púbol hade varskotts och den gode vännen Artigas vankade nu av och an utanför slottsporten. Ljudet av skallen från byns hundar gav tecken på att den väntade leveransen närmade sig. De två av bilens tre resenärer som hade luktsinnet i behåll, konstaterade skiftet mellan havsluften och en mer lantlig atmosfär, kryddad med dofter av gödsel och halm från de omgivande gårdarna. Omsorgsfullt stängdes grinden bakom Cadillacen när den vände upp mot medeltidsslottets entré. Det hade blivit förmiddag, men förhoppningsvis hade ankomsten av makarna Dalís bil inte väckt någon misstanke i den sömniga byn. Arturo skyndade ut och bar, skyddad av Artigas och sköterskan, filtbyltet över den lilla borggården med sina blommande klängrosor, uppför stentrappan som ledde in genom slottets medeltida salar och fram till sovrummet där Galas paradsäng stod. Där bäddades hon ner under sänghimlen, omgiven av sina ryska ikoner. Sköterskan stannade men Arturo vände genast tillbaka för att hämta den andra hälften av det äkta paret Dalí. Hans husbonde måste vara på plats när läkarna tillkallades för att utfärda dödsattesten.
Gala svävade i rummet, såg uppståndelsen av springande sköterskor och tjänstefolk runt sängen. Hennes livskamrat hade kommit efter några timmar. Hon log när hon läste sorgen i det gåtfulla ansikte hon tränat sig att tolka, ända sedan första dagen de träffades, på stranden i Cadaqués för mer än femtio år sedan, sommaren 1929.
Vill du läsa mer? Just nu är manuset ute hos fyra provläsare … Håll utkik efter med info här och följ den spännande processen från manus till färdig produkt!
